Ett blandat bloggpost-syndande

Jag syndar mot min självbevarelsedrift, där jag inte har tid att blogga... Och vilken intetsägande påstående är då inte det!

Jag inskränker detta blogginlägg med att förklara vad jag menar med föregående utrop:

Två deprimerande wissenbesser-inlägg jag slammrade ner ikväll, vilka kan tolkas som att jag träder in på den elake kommunisten Ali Esbatis sida och mot liberaler, i enviger dem emellan. (Och jag ser ingen anledning att skräda orden mot en fjäderlätt liberalism.)

Dessa migräntunga kommentarer här på subjektiv.se och här på Sänd mina rötter regn.

Men nej förresten! Jag vill även i detta inlägg rekommendera denna (José Gonzales) länk som, likt de vackraste av toner allmänt plägar göra, säkert lindrar den migrän som mina kommentarer alldeles just ådrog er. (Musik på AU/VI i menyn på högerkanten!)


En grej till förresten. VM i rabulism torde dessa formuleringar, utan att vara åsiktsmässigt helt tokiga, kunna fajtas i! Boris Benulic i Metro:

Vad starka, tuffa och kompetenta tjejer behöver kunna göra är att sparka upp dörren till vd-rummet, säga upp sig och ge bossen fingret innan de drar till ett jobb där man förstår deras värde.
Men det kan de inte göra därför att arbetsmarknaden i dag är lika rörlig som en bakfull flodhäst. Har du ett jobb så måste du hålla fast vid det även om chefen är korkad och ser ner på kvinnor.
Om det var lättare att starta företag, om det gick att anställa utan att man gör samma förbindelser som om man ingått ett giftermål i en kurdisk bergsby för 100 år sedan – då skulle tjejer kunna dra från gubbstötsföretagen till alla nya jobb som skapats.

En krönika där även Moses med stentavlorna, Mumindalen och lite annat ryms... Jäklar vad det oreras i spalter´a! ;-)

Meritdevalverad lärarkår

På tal om förra posten (om matematikundervisning och kvalitet):

Ny forskning om lärarutbildningen: "Sämre studenter i tuffare klimat", Skolvärlden. (Ämneslärarprov i geologi klaras med hjälp av inläsning av årskurs 9-geografibok!)

Det har tydligen skett och sker en obönhörlig proletarisering (jag tycker att utredarnas ord "meritdevalvering" lät så mesigt ;-) av läraryrket genom en -- medelst massintagning på lärarutbildningar -- pressning av läraryrkets status ned i ett bottenskikt, vilket i sin tur leder till att de bästa studenterna flyr fältet. Kanske en ohelig antikvalitets-allians av bristande förkunskaper (låga ingångsbetyg) och låga krav i utbildningen (triviala examinationer) som väl knappast lär bidra till statushöjande löneökningar är ett faktum. Men detta är möjligen, i bästa fall, även följden av en generationsväxling under en tid när faktiskt bortåt, men inte fullt, halva befolkningen läser någon eftergymnasisal utbildning. Alla kan ju i det läget inte komma från hem med studiebakgrund, och att läraryrket som i Finland skulle behålla högstatusnivå är kanske ...är kanske en utopi? Eller är jag nu bara mähäigt defatistisk?

Matematik i kris och en gammal pedagogik-kritik

Jag skulle ju sluta skriva nu ...men fick ...nån spasmisk reflex?
(Efter detta, time out!)

En länk till en DN Debatt-artikel, där Näringslivet samt rektorer och kårordföranden på Sveriges tekniska högskolor och universitet med ett veritabelt nödrop kräver att civilingenjörsutbildningen ...förlängs. Orsak: En kvalitetsbrist som gör att svenska civilingenjörer nobbas på den internationella arbetsmarkanden!!!

Mattekunskaperna efter gymnasiet har ju sjunkit dramatiskt i en nedåtgående utveckling, vilken uppmätts sedan cirka 1994. Och dessa kunskaper har väl inte helt otänkbart försämrats i en tidigare fas inom grundskola och för ingången till gymnasiestudierna...?

Vad kan försämringen tänkas bero på?

Från 1989 och några år framåt så förverkligades en politik med målstyrning. Inom matematiken finns det en kritik mot att man har köpt tanken på att denna är ett allt igenom inkrementellt kunskapsfält, där allting måste läras in i en viss ordning. Skummade just igenom ett litet häfte, från 1996 av Arne Engström, om just detta, där behaviorism, målstyrning och specifikt för matematiken i synnerhet en Benjamin Bloom med teori taxonomin, kritiseras. Enligt Engström delar denna teori upp matematiken i en kunskapsmassa med tusentals olika delmål som anses utgöra en hierarkisk ordning. Engström menar att det finns empiri som visar att detta är ett felaktigt sätt att se och närma sig matematiken på.

Mastery Learning är en annat begrepp och inlärningsmetod som Engström tar upp där elever isoleras från varandra, men jag begriper inte riktigt dess hela innehåll eller självklara relevans för den svenska skolan... (Jag reserverar mig för övrigt i denna post, och som den bloggarslarver jag är, för all eventuell missförståelse av Arne Engström!)


Målstyrning, slutligen, menar Engström är okej endast om det är själva processen man fokuserar på. Att följa upp mål med mätning menar Engström är förkastligt. Han menar att matematiken är ett kunskapsområde där man tar kunskapsmässiga språng. Det man lär en gång är senare en självklarhet som man inte reflekterar över -- ens hur man lärt sig -- samt en trivialitet i den senare, högre, matematiken.

Förkastande av exakt mätning liksom en fokuering på processen torde ju även ligga lite i linje med gammal, enligt min mening, god kvalitetsideologi (kvalitetsgurus som Juran och Deming). Men det mest intressanta med Engströms kritik är nog ändå att han menar att matematikpedagogiken i Sverige snöat in på det som i dag ofta kallas matematikens A och O, att den måste läras in stegvis i vissa bestämda steg. (Sker bara det är väl allt frid och fröjd sen, va?) Stämmer denna analys så har det väl även skett samtidigt med en individualisering av matematikens innehåll (som Engström nämner!), där eleverna mera fritt kan välja tekniker för att nå delmålen = klara proven (en pedagogisk devis är väl även att "alla sätt är lika bra"?). I denna anda torde de trivialaste metoder kunna jämställas och inte ses som sämre än en verklig utveckling i metod och fördjupad förståelse; en progress i linje med tanken om kunskapssprång inom matematiken. (Att en eventuell sån här metod-nivellering är oegentlig och av ondo för matematikkunskaper är väl inget särskilt vågat antagande.)

Engström nämner att Blooms teorier använts flitigt i USA men övergetts i Storbritannien; jag vill minnas (med mitt spröda minne) att USA tillhör de västländer som tillsammans med bl a Sverige och Norge backat rätt duktig i TIMMS statistik för elevers matematikkunskaper. (Hm, hinner då inte kolla upp detta nu!)

Fann Engströms kritik både högst intressant och en liten smula rättshaveristisk (texten anges som refuserad av matematikpedagogik-tidskriften Nämnaren). Rapporten heter "Gammalt vin i nya läglar" (ett särtryck från institutionen för pedagogik och specialmetodik i Malmö).

Jag får nu googla för att komma på att Arne Engström i dag är universitetslektor i Örebro som bl a 6/10 2003 skrev en DN Debattartikel om hur matematikundervisningen drabbar svaga elever samt i olika sammanhang förespråkat för förståelseinriktad inlärning. Vill vid närmare eftertanke vill jag minnas jag läst en del av honom inom matte-pedagogik (inkl denna DN-artikel).

Panik-pausar - läs annat

Jag kommer inte att bidra till världens förbättring på en eller ett par veckor - det vill säga blogga. Men ta gärna del av alla fräscha bloggare i menyn här intill! (Hagwalls blog är inte så dum och "Sänd mina rötter regn" sanslöst bra; Kamikazepiloten bara sanslös - jag vet inte riktigt...)

Jag har just nu, och kommer att ha,




Öh, typ alltså... :-/

Annars är vi ju tacksamma över att Dawit Isaak släppts (min egen insats är cirka noll komma noll -- ungefär som Mathias recenserade sin bloginsats), och önskar nu bara att allt går bra under sista fasen med hemresan (och att det blir ett mildväder i Eritrea beträffande möjligheterna att uttrycka sig). (Låter min lilla länk till Free Dawit vara kvar för att fira att Dawit släppts och med en önskan att detta välkomna frisläppande blir på alla sätt lyckat!)

magnifik skopa åt moderaterna

I Expressen levererar Mattias Svensson uppriktigt opolerad men samtidigt i ton ändå hovsam kritik mot Reinfeldt och "nya Moderaterna", där partiets inomborgerliga (s)ystem-skifte sammanfattas. (Det skifte som aldrig tycks ta slut och nyligen fortsatte i satsningar på gratis skolverksamhet för tre-åringar.) Mattias avslutningen är magnifik i all sin enkelhet:

Kommer moderaterna att klara en lång valrörelse utan en stärkande dos frihet? Jag tror och hoppas inte det.

Uppdatering: Även på Smedjan skriver Mattias om Moderaterna, men om vilka de borde vara. Jag skrev en kommentar där som Kanske publiceras inom något dygn, men jag lägger ut den här redan nu; man kanske säga att jag har mindre tålamod med Reinfeldt än många andra moderater och ex-moderater (som exempelvis Mattias). Jag överbetonar dock nedan rikedom hos fackliga ledare, vilket är en oegentlig debattstil vid hävdande av lägre skatter, men kanske ändå relevant när en fattigdomsskapande politik förs med öppna ögon av ett institutionellt mäktigt etablissemang; att betona politiken hade varit bättre! Dock följande, i inte socialistiskt men ilsket rött:


Ordrika reflexioner:

Moderaterna verkar vara inne på att vinna alla fackföreningars gunst, men säljer på kuppen sin själ. Ta t ex Lärarnas Riksförbunds ordförande som skrivit debattartiklar ihop med moderater. Principlöshet har nog blivit princip i partiet, men det är ju inte principer utan de behov som Mattias nämner som är alla skäl i världen för att moderaterna inte ska släppa en liberal ekonomisk politik och frihetlig samhällssyn (på en konservativ bas av försvar, polis etc; detta både för innehållets, kontinuitetens och igenkännandets skull).

Men hur är det med dessa fackliga moatjéer? Och hur blir det nu med moderaterna?!

Jo, det kan inte bli annat än nya bidrag för den medelklass som organiserar facken. Det blir 100% subventionerad skola för tre-åringar, där sådan verksamhet startar. I första hand var? I områden där moderater och det tänkta nya etablissemanget -- nya moderater -- huserar, medan förortsbarnen får vänta med gratis Pyonyang-skola (Nordkoreas huvudstad, vad nu den har med saken att göra?) tills de fyllt sex. Ingen ung elit med chans att sticka upp där, i den förorten, inte! Men Lärarnas Riksförbunds ordförande myser säkert i någon renoverad innerstadslägenhet eller fattigfri villakommun, just som Wanja myst med Persson i mer än decenniet.

Kan det gå så illa att vi får ett politiskt skifte utan något systemskifte vad den svenska korporativt och godtyckligt intresseinvolverade halvkorrupta maktpolitiska strukturen beträffar? Och kan vi inte redan nu se att resultatet av en sådan typ av politisk seger kanske inte ens är skönjbar?

En gång i tiden fanns det visst en fältherre som hette Pyrrhus. Ska Reinfeldt pockas eller lockas? Har det senare hjälpt hittills?

Bildt om skatter - jag orerar

En fortsättning på temat i min förra post:

Carl Bildts senaste korta och kärnfulla blogginlägg kan inte annat än rekommenderas!

Här pekas på utvecklingen i USA under Bush som ett exempel, och nedan citerar jag mer än lovligt (läs det på Bildt Comments):

The country has now had 10 consecutive quarters of growth above 3 %, which is the longest period of expansion since the mid-1980’s and clearly better than the Internet- and Clinton-boom years of the 1990’s.

More than 4 million new jobs have been created, and unemployment has dropped below 5 %. It is clearly significantly lower than in countries like France or Sweden.

Productivity has been increasing very fast. During the last quarter reported it increased by more than 4 %. This is happening in spite of no fewer than 12 increases in interest rates, taking them to a level twice the one in the Euro area.

And the federal budget deficit has started to shrink as a result of the rapid growth in tax income.

Last year federal revenues increased by no less than 14 % as a result of the higher growth. Even with the very high rates of increase in federal spending, on present trends the federal budget might well be in balance by 2008.

Could there be a lesson for others in all of this?

---
Relevant är här kanske att kristdemokraternas Göran Hägglund sällan är sen att påpeka att skatteinkomsterna ökar vid skattesänkningar, vilket kanske både är en positivt och illavarslande kommentar; positivt för att det visar på en dynamisk syn på ekonomin och negativt för att kommentaren implicerar att det offentligt finansierade bör ökas genom skattesänkningar. Det senare är ju dock en omöjlighet beträffande kvoten mellan det offentligt och det privat finansierade (att den skulle öka vid en skattesänkning!) och det är knappast vad Hägglund avser. Kommentaren är nog snarast ett adekvat försök till avväpning av den oro som infinner sig i retorik och (på grund av retoriken) i känslor när skattsänkningar kommer på tal. Inte illa talat av kd-ledaren, således!

Moderaternas ekonomiska politik numera, känns däremot rätt mycket som ett enda stort sossekomplex, även om lite lägre bidrag och skatter finns där. Expansion av kommunal verksamhet i högre grad än sossarnas förslag, i kombination med mindre moderata skattesänkningar än någonsin (motsvarande ett par procent av BNP) är som jag ser det i det närmaste att undergräva förtroendet för M som ett borgerligt parti.

KD har iofs marginellt mindre skattesänkningar och mindre bidragssänkningar, men är inte heller lika "sosse-utgifts-expansiva" som moderaterna. Men socialistisk profil är ju mera än skattesatser -- kanske kollektivavtal, AMS-satsningar eller helt fri skolverksamhet för tre-åringar?

En högst försiktig vandring från 54 mot 50 procent skattekvot gör absolut ingen skada i jämförelse med ett status que, men gör det den skillnad av uppmuntran till ekonomisk verksamhet i samhället som vi skulle behöva? Ett fegt mittenalternativ är nu det enda högeralternativet i Sverige? En enerverande omständighet.



Tips: Förutom Bildts initierade kommentar skriver Danne Nordling intressant om skattepolitik på temat Reinfeldt vs. Junilistan...

Skatteankdamms-orerande

Svenska skattetrycket fetrockar på cirka 54 procent av BNP. Företagsamheten är urusel och den offentliga ekonomin levererar sedan vi nådde dessa nivåer för 15-talet år sedan allt sämre kunskaper i skolan, allt längre och många gånger livssläckande vårdköer, arbetslöshet och utanförskap för de som inte är i smöret inom själva systemet (i de offentliga systemen eller ännu hänger kvar i en hårt utestängande reglerad arbetsmarknad; enligt LO-folk är fler än man tror arbetslösa).


Så...

Vad läser vi då på sr.se? Jo, det nya distingerade "högersosse-ekonom-partiet" Junilistans ledare Nils Lundgren chockar med en antiklimax i skattesänkarväg.

Junilistan vill inte göra det med stora engångsbesparingar. I stället ska taket för statens utgifter skrivas upp mindre än tillväxten i ekonomin.

20 miljarder. Alltså med så pass lite som de mest modera... öh försiktiga borgerliga partier önskar sänka skatten vill Lundgren att göra det. Ett myrsteg i en mandatperiod för en 70 gånger så stor statsbudget som självt ökar med mera årligen. Blir det verkligen några noterbara förändringar i skattekvoten om budgetar s a s slår lite fel på marginalen?

Då träder Reinfeldt fram -- den som åtminstone talar rakt om att spara i bidragssystemen -- och säger att myrstegen är oansvariga för att de inte är fullt ut är finansierade. Finansierade Thatcher sina skattesänkningar fullt ut? Reagan? Lyckades de få fart på deras respektive ekonomier? Jo. USA är 50 procent rikare än Sverige i dag där grunden lades på 80-talet. Likaså är Storbritannien bland de slagkraftigaste i Västeuropa där de innan Thatcher var fullständigt komplett i däck.

Moderaterna med 50 miljarder och övriga alliansen har väl nu dealat om några 10-tals miljarder i skattesänkningar som är finansierade till sista öret. Den fulla finansieringen får väl antas implicera att man inte räknar med någon tillväxtökning överhuvudtaget. Att man drar ner bidragen fullt ut för skattesänkningarna, där konsumtionen knappast stimuleras i samma grad med skattesänkningarna som den indragna konsumtionen genom bidragssänkningarna är knappast optimal politik. Moderaterna räknar in tillväxteffekter, med vilka de vill öka amorteringen på statsskulden, men är detta egentligen optimalt? Varför ska statsskulden vara mycket mindre än i dag när Sverige i dag inte har en extremt hög statsskuld i förhållande BNP jämfört med många andra industriländer?

Att dra in pengar för amortering innebär en nedkylning av ekonomin som kommer att framstå/dömas som en misslyckad ekonomisk politik. Moderaterna borde istället för att besluta om ett tvärstopp dra lagom hårt i tyglarna och låta den svenska ekonomin investera tillväxt (en god ekonomisk politiks belöning och "dynamiska" resurs) och växa sig ur nuvarande förstelning och marginella tillväxttal. Vad jag begrep, så var det nåt liknande detta som Anne-Marie Pålsson försökte påpeka om moderaternas ekonomiska politik på stämman i Örebro. (Märk väl att det här inte handlar inte om nya lån eller att öka lånegraden.)

Pålsson har säkert rätt. Sverige har inte nåt att hämta på att amortera sig till en position som finansiellt uppumpad Dolph Lundgren-spargris a'la Schweiz eller Luxemburg - där vi kanske ändå ligger lite väl långt ifrån skatteparadisepitetet? Men vi lär trots allt, om sosseriet får en ände, ha kvar en hel del humankapital, goodwill och möjligheter till framgångar inom alla de näringar som skulle kunna blomstra vid rimliga radikalare skattesänkningar som finansieras till näst sista kronan - ...som tillväxten bjuder på.




Och så lite till...

Tacka vettja när moderaterna sänkte sina skattesänkaranspråk till 120 miljarder... Hösten 2006 röstar man på partier till höger om vänstern, nämligen på mittpartier paralyserat halvt stödjande sig på socialdemokratiska välfärsstatsidéer. Vilken av fyra troliga nitlotter ska man satsa på? Bättre än garanterade nitlotter, i och för sig.

Norberg både och

[Jag erkänner några mycket grova fel i denna post och ber om ursäkt för dem. (Markerade stycken innehåller helt ovärdig kritik och kommer senare eventuellt att strykas. Kvarstår gör kritiken mot att i detta sammanhang beskriva islam som ett problem.)]

Johan Norberg skriver på sidan 4 i Expressen helt okej om att Chirac vid mediehypen om kaos vid orkanen Katrina sa att kaoset där inte kunde inträffa i det sociala Europa, men att "det sociala" Europa i själva verket har visat sig leda till ett utanförskap och en uppgivenhet som lett till kriminalitet.

Själv tror jag inte att Sverige är på minsta sätt förskonat från effekter av en politik som är förment snäll. Det är inte snällt att permanenta bidragsbehov. Att föra en politik som för statistikens eller välment social omsorgsambitions skull gör människor med en självklar rätt till makt över sina liv till "det socialas" passivt mottagande och marginaliserade klienter, på det sätt som skett i länder som Sverige och Frankrike.

Dick Erixon nämner att en forskare i Wall Street Journal skriver om att invandrarna i USA tar sig fram och att de flesta av dem nu bor i de amerikanska villaområdena. Vidare nämner Erixon att muslimer i USA tillhör den mest entreprenörsintensiva gruppen invandrare!

Bra att höra det från Erixon som inledde bloggandet om kravallerna med att kommentera de franska oroligheterna med att antyda att de berodde på islam. Det utanförskap som finns är naturligtvis delvis ett resultat av en slags "etnisk differens" (det är ju en i stort sett ofrånkomlig, om än aldrig önskvärd situation), men inte den direkta orsak som tydligen så oftast antas.

Jo! Detta senare är dessvärre vad även Johan Norberg halkar in på i sin debattartikel. Efter en alldeles utmärkt udd mot orsaker till Frankrikes problem, samt skopor som denna

Just nu håller Frankrike på att på egen hand slå sönder hela Världshandelsorganisationen genom att vägra u-länderna lite större frihet att sälja sina varor.

så aktualiseras innan artikelns sista stycke det gullande med Arafat och totalitära ledare som Chirac ägnat sig åt. Det är naturligtvis helt rätt att kritisera detta, men i just detta sammanhang? Varför? Få se nu... Var det inte just detta Erixon skrev i den där bloggposten för länken i stycket ovan? Jo visst.

[I följande sunkiga gröna stycke måste jag medge att jag misstolkade/missade vad som åsyftades och kunde utläsas av texten, nämligen att "total passivitet" syftar på att polis genom politiska beslut dragits bort från förorterna vilket möjliggjort och kanske även bidragit till att skapa oroligheterna. (Jag läste felaktigt in att polisen internt skulle ha varit extra passiva i detta upplopps inledningsskede.)]
Norberg är även själv otydlig i sin inställning till polisens arbete, som utan vidare (om Norberg syftar på något särskilt eller rabulerar kan vi inte veta) beskrivs som "obehagliga växelverkan mellan total passivitet och svår brutalitet" vilken Norberg så menar försärker problemen. "Total" åt ett håll och sen "svår" åt det andra. Innan beskrivs intervjuade fransmän som att de anser att kravallgrupperna inte kan göra något annat. Inget jag själv sett, men Norberg bemöter det med all sin tyngd innan det plötsligt är dags för i den all retorisk hårdförhet rätt oegentliga attacken mot ordningsmakten. Var Norberg fått sin detaljerade åsikt om polisen ifrån vet vi inte och hans kompetens inom kriminologi är för mig okänd. Men avoghet till poliser har kanske hos den obeveklige objektivisten med antietatisk (statskritisk) böjelse kanske varit konstant allt sedan svartklubbstiden?

Norberg börjar även i sista stycket att, som Erixon gjorde i en bloggpost, elda på religionsmotsättningar och skylla på muslimer.

Det är ur alltmer radikala muslimska enklaver runt om i Frankrike som kraften har hämtats till detta våld.

Sen bjuder Norberg på ett obevisbart och därmed, i dess omöjlighet att falsifiera, osmakligt misstänkliggörande resonemang som inte kan annat än att tala till muslimernas, eller mera exakt imamernas nackdel. Detta i meningen

Om upploppen som trotsar ordningsmakten skulle börja mattas när imamer nu har utfärdat en fatwa mot dem, har de senare visat vilka det är som egentligen har makten över de franska förorterna.

Frågan "Har du slutat slå din fru?" känns om inte fräsch i jämförelse, så helt jämbördig. (Anklagelsen om att slå frun har ju för all del inte dimensionen av kollektiv hets.)

[Följande stycke också sunkigt då jag trots det uppenbara gjorde en helt inkorrekt åsyftningen på "mästare". Rättelserna enligt kommentar. Nesligt ´-( ]
Men Norbergs problem är att han köper enkla förklaringar från dem som hetsar mot muslimer. Till exempel:

Hur kan någon förvåna sig över att förortskidsen lär sig av mästarna? Särskilt när de har stött på den själva. Praktiskt taget alla som har arresterats för upploppen är muslimer

Tja, kan det spela någon roll att nästan alla i de stadsdelar där upploppen startade kulturellt är muslimer?!? Vad talar Norberg om för mästare? (Är inte detta hets mot folkgrupp?) Och som om det inte räckt med det, så glimtar en sorgligt nog redan laddad nationalistisk polarisering -- av vad man skulle kunna önska var historiskt flydd fascism med grund i kolonialtiden -- fram i fortsättningen till ovan citerad mening:

med bakgrund i Afrika, särskilt Nordafrika.

Ska vi tolka det som rasism, nationalism eller en okunnigs ögonblick?

Om man bortser från det plumpa sista, så finns en hel del i analysen som är bra, med rötter i ekonomiskt synsätt och den ekonomins funktion i samhället, men samtidigt är utryck som "ett samhälle som har fallit samman" överdrivet, och framför allt till ingen nytta! Det har, som Norberg själv redogör för, varit en hel del protestvåld i Frankrike och det som nu sker är en del i ett misslyckande, men om nuvarande läge efter en god analys hanteras på rätt sätt så är faktiskt inte vårt nuvarande utgångsläge helt tokigt. (Om européers tankekapacitet inte skulle räcka till, så med lärdomar från andra sidan Atlanten.) Europa eller Frankrike ligger inte i ruiner och den kris som skett kommer att skapa möjligheter för förändringar vars framgångar nog mest beror på förespråkarnas förmåga att argumentera för nödvändiga förändringar. (Att Europa är på randen till avgrunden är väl ord som är vanliga hos vissa debattörer i amerikansk högerpress, och som Erixon brukar förmedla. "Högerlösningar" i ekonomin behövs naturligtvis, men inte för att vi redan fallit samman i ruiner.)

Det behövs -- som just Norberg kämpar för -- globalisering mellan länder och handelsblock och samma liberaliserande marknadsförändringar inom dessa. Friare rörligare marknader på alla nivåer ger en utjämning och ökat välstånd för samhälle och individer. Europas länder måste liberaliseras, där EU:s tjänstedirektiv (fri rörlighet för tjänster inom EU) är en viktig "globalisering". Internationell handel måste fortsätta att avregleras, vilket skulle ge människor i fattiga länder egenmakt och ekonomiska och sociala framsteg på samma sätt som europeer i europas fattiga områden kan få det! Ett socialt Europa, men inte längre förment om man så vill.

Påståendena från exempelvis Erixon, att Europa om ett par decennier är ett fattigt latinamerika om inget förändras är överdrivet dystopisk och m an får hoppas att den osannolika prognosen inte bidrar till att undertrycka en förändringskraft som skulle behöva mobiliseras. (Att argumenten lätt viftas bort och de ickeliberala får fortsatt förtroende lappande av det klasspermanentande och segregerande socialtjänstparadis där man själv knappast kan se sig som annat än en privilegierade langare av det nödtorftiga till stora grupper av beroende.) Latinamerika har exempelvis haft socialistiserade banker och penningmarknader allt sedan 70-talet, där Europa sedan länge (kanske delvis tack vare EU) avreglerat och konkurrensutsatt.

--

Det finns naturligtvis mycket bra i Norbergs (och Erixons) analyser, men även en tendens av en slags högerrabulism. Man kanske i lite för hög grad tuggar i sig den slags amerikanska högerrabulism som Erixon inte så sällan citerar? (Och hur kan man egentligen citera Ann Coulter? Finna den rösten uppfriskande?)

Dock är den ekonomiska analysen korrekt, även beträffande de positiva sociala konsekvenserna av en förändring. Det är välkommet. De "hårdkokta" undertonerna av civilisationskrig är dock ur ett i någon enda mening upplyst perspektiv oförsvarbara. Tal om att islam exklusivt är i grunden förkastlig ser jag som en i det närmaste en slags kulturfascistisk konstruktion. Man kan på goda grunder hävda att islams problem (stora problem) ligger djupt inom religionen, bland annat i dess anspråk på en dogmatisk religiös syn på precis allt i livet. Men denna syn existerar inte hos varje muslim och har även funnits inom kristendomen; är ingen konstant. (Finns det inte även lite av detta hos nyliberala objektivisters idealism?)

Islam kan uppenbarligen för vissa vara en enkel rot till det onda, t ex kravaller. Vilka undertoner sådana tankar bidrar till är dock frågan. (Islamism är naturligtvis aldrig konstruktiv utan farlig! Liksom fascism.)


Sammantaget ser jag, efter att något ytligt ha blivit inspirerad av debattartikelns första del, inte så mycket positivt i Norbergs artikel. Den dras ner kraftigt av en kanske av egna personliga politiska käpphästar präglad agitation. Att artikeln är ytlig kanske möjigen avslöjas i det som liknar antiislamisk och nationalistisk agitation. Något som framstår som hämtat långt ute på högerkanten (som alltså inte sällan läses och återges av en viss Dick Erixon). Det ytliga slarvet skulle möjligen kunna vara en förmildrande omständighet.

Tråkigt om en röst för ett ekonomiskt och samhälleligt sundare klimat ska skitas ned med den smörjan!

en bloggnavelludd-skådning

Det här blir en alldeles opolitisk bloggpost. Detta trots att den kretsar kring en mening som snarast är vänstersossig. Så varför opolitisk? Jo, med såna däringa subjektiva vinklingar är det ju i stort sett enbart så, att de som redan instämmer i det subjektiva perspektivet blir starkare i tron -- Halleeeeluja! -- och övriga bara fnyser. Och om det är ett hjärnslött budskap så gör det ju därmed ingen direkt skada om man bjuder på dem. De som inte förstår de mest rudimentära saker inom politik, utan kanske ser politiken som en slagordslek, kan man ju inte avundas, men man kan ju i alla fall unna dem lite lycka -- Halleeeluja! -- och hoppas att dessa med allt sitt intelligensbefriade engagemang får förtroende att företräda sitt parti (i detta fall kanske sossarna).

Men först en introducerande bakgrund.

Jag går nästan varje dag in på statcounter. Där ser ofta varifrån besökare surfat sig fram till den gudabenådade fulständigt flefria blogg du just nu läser. Och föga överraskande är de vanligaste Magnus Orerar-träffarna på sökmotorerna google, altavisa m fl ordet "hårdporr" (det inlägg jag skrev om censur sitter tydligen folk och onanerar till... inte så lustigt... eller kanske... rätt åt dem? ;-).

En intressant andraplats intar dock ordet "slipsknut". I dag var det bland annat en handelsbanksanställd som inte fick tipset hur man knyter en slipsknut... (Min bloggpost rörde färgen på de borgerliga partiledarnas slipsar som de var osams om.)

Nu rusar väl, i och med orden slips och slipsknut ovan, än fler grabbar med uppvikt krage i panik till datorn och läser detta? Jäkla sökmotorer! Eller är det egentligen sökmotorernas fel? Ta t ex följande sökning



Inte så bra.

Google fattar inte alls innebörden i meningen utan kollar varje ord för sig utan inbördes ordning.

Vad innebär då det? Jo, att hur långa precisa meningar du än skriver i en sökmotor så kommer du alltid att hänvisas till ...Magnus Orerar. Ordningen på de ord du skriver tas endast hänsyn till om du skriver "dubbelfnuttar" före och efter en mening. En "dubbelfnutt" är tecknet före första och efter sista bokstaven i det här skrivna ordet "dubbelfnutt" och kallas även citationstecken. Det du skriver utan fnuttar först och sist kollas alltså utan ordning. Då jag skrivit i stort sett alla ord som finns de 11 månader jag hittills förpestat det globala betydelsefulla nätverk av servrar som Internet nu är, så är nog utsikterna till en mer relevant träff än sajten Magnus Orerar rätt små. Förresten kommer väl från och med nu en och annan nörd som vill läsa om servrar i lätt obskyra dator-magasin att råka dimpa ner här... På grund av orden ovan alltså.

BETYDELSEFULLA SERVRAR OCH NÄTVERK

-Jaaa! Magnus Orerar låter ju som den perfekta informationssajten!

Roliga sökmeningar dyker ofta upp, men dagens sökmening var nog den längsta hittills.

regeringen borde få mer makt så att den kan driva en mer konsekvent politik?

Halleeeluja!

Det som bryder mig är dock det avslutande frågetecknet. Förväntade sig surfaren inte bara förståelse för meningens betydelse, utan även att genom frågetecknet få svar av en vikt som möjligen ett äkta orakel skulle kunna leverera? (Borde regeringen få mera makt? Skriv ordföljden ovan i google följd av ett frågetecken och Magnus Orerar skall ge er svar? Njäe, riktigt så enkelt är det faktiskt/tyvärr inte.)

Bäste googlare: Jag föreslår dubbelfnuttar före och efter din mening ovan. Skulle du inte få någon träff då, så bryt upp meningen i mindre delar, t ex

REGERINGEN MAKT "KONSEKVENT POLITIK"

tills du får några träffar. Ord som OCH eller EN är ofta onödiga. Får du med exemplet ovan 10 sidor träffar eller mer kan du lägga till något relevant ord (t ex BORDE, eller kanske FEGA), och om du får för få träffar ta bort ord eller ta bort dubbelfnuttar så att inte ordningen mellan ord längre räknas. Lycka till! Men viktigast är förresten att rösta på ett borgerligt parti nästa höst -- gör man inte det spelar det ingen roll hur bra sökningen går!


Slutligen. De vanligaste träffarna totalt sett är dock säkert ni återkommande besökare. Kanske 20-40 unika träffar när man inte postat på några dagar och 50+ de dagar man skriver lite inlägg -- då bortåt 100 unika träffar och 150-200 nedladdningar. Nu antar jag att detta är pinsamt lite, men så ser jag ju ännu inga länkar till Magnus Orerar från Observer, Times Magazine etc... Den stackars kvalitetsomedvetna världen får skylla sig själv, mig hittar ändå alltid den vetgiriga googlande intelligentian. Sökmeningar i stil med

beviset varför Bush är helt ointelligent och en korkad president

som inte är så ovanliga understryker ju tillhörighet av just intelligentian. Inte sant, du googlare som nu hittat hit igen till denna, förmodligen, Internets verbala återvändsgränd?

Bara lite sten -- men katastrof i högerregering

Kan någon revidera vad vänstertyckare sagt/skrivit om upploppen i Frankrike?

Har nu kikat i Dalademokraten, Folket och Aftonbladet.

Dalademokraten skriver att egentligen inte så mycket nytt har hänt i Frankrike.

Stenkastning, bilbränder, och bråk mellan polis och ungdomar är vardagsmat i Paris förorter, och situationen har förvärrats de senaste sju dagarna. Det är bra att locket på den kokande kastrullen flugit av, och gjort den sociala misären i Frankrike synlig.

Man skriver sen om det som gjort stenkastning och bilbränder naturligt, nämligen arbetslösheten som politikerna inte gjort något åt, och att Frankrike får betala sitt pris för det när skolor och köpcentrum bränns ned. Man avslutar artikeln med

Det finns också ... en risk att striden i regeringen blir viktigare än att lösa problemen i Paris förorter.
Det är en katastrof.

Ah! Vilken j-kla tur då, att en katastrof i alla fall kunnat skönjas av Dalademokraten efter 9 dagars kravaller i Frankrike. Den finns i meningsskiljaktigheter inom regeringen -- de man inbillar sig finns.

Folket har ännu ingen ledare om upploppen.

I Aftonbladet ser jag heller inget sen den 31 oktober. Olle Svenning har en krönika om Frankrike i dag, men undviker helt tydligt nogsamt att ens kommentera upploppen - detta i en beskrivning av spänningen mellan Algeriet och Frankrike och fotboll (han beskriver att Chirac flydde vid ett tillfälle men problematiserar inte händelsens innehåll samt missar helt en viktig cupfinal där Chirac tvingades tala till nationen inan avspark kunde ske). Sedan en övergång till "krisen för invandrar- och minoritetspolitiken. I Tony Blairs Storbritannien" (SIC!). Och sen ytterligare en sväng till baltstaternas usla val av politik (dessa som efter baltutlämning och Vaxholm borde vara mätta på självgod sk-t från svenska sossar) som beskrivs med den luddighet som bara den med ett lättsamt förhållande till sanning kan kosta på sig (exempelvis och vid sidan av det arroganta utmålandet av misär bara det att Svenning påstår att Carl Bildt var den som fick baltstaterna att välja låga skatter! :-). Inget om Frankrikes kravaller.

Ganska tyst. Eller?

Vänstermedia - var är ni nu? Om Erixon, upplopp och snällhet.

Islam, upploppens orsak?
Erixon skriver nu i bloggposten "FUNDAMENTALISTERNAS TACK TILL CHIRAC" (skrolla länkad sida; permanentlänkarna fungerar ej), att islam i Frankrike har betydelse för upploppen. Detta finner jag allt annat än övertygande. Dock förefaller de exempel som refereras rörande islam i Frankike, om de är riktiga, vara exempel på en multikulturell utveckling som utan kontroll och under sin egen logik utmanar en rättsstat inifrån.

Erixon spekulerar vidare att Frankrikes negativa inställning till Irak-kriget är något som inte muslimer i Frankrike belönat och att vi ser judt detta i upploppen. Jag anser även här att Erixon tar upp ett verkligt problem men gör en väl extensiv, lite oegentlig, tolkning av det.


Ett annat tema i Erixons bloggpost är undfallenhet, och jag kan hålla med om att det är relevant för multikulturalism som går över styr. Det är även en korrekt analys att muslimer inte särskilt respekterar undfallenhet hos väst, i den meningen att de ser dem som eftergifter värda att tas hänsyn till genom exempelvis uppgivande av krav i politisk förhandling och dialog. Här håller jag med Dick (och exempelvis den sekulariserat muslimske kanadensiske författarinnan Irshad Manji) att den arabiska islamiska kulturen inte respekterar undfallenhet -- svaghet -- hos väst, utan snarast ser den som ännu ett tecken på förfall inom en förtappat västvärld. Men då Islam inte godtar kriminalitet har ju de kriminellas eventuella framsteg på undfallenhetens bekostnad inget att göra med detta med Islam (att exempelvis väst skulle backa för implementation av Sharialagar)!

Det Dick avser är förmodligen undfallenheten hos Chiraq mot de kriminella, där ju presidenten och premiärminister Villepin kritiserat inrikesministern Sarkozys ord "slödder" om upploppsmakarna. Srakozy har dock förtydligat att en stor majoritet ungdomar i förorterna inte är av samma sort, men detta har inte hjälpt mot vänsterns och det som uppfattas som presidentens och premiärministerns avståndstagande mot kritik av upploppsmakarna. Enligt en SvD-artikel har Chirac -- på sedvanligt manér? -- gått ut med sagt att det är dags att starta en dialog, men det uppskattas tydligen inte av fransmännen som enligt SvD:s korrespondent ger inrikesministern ovationer där Villepin möts med tystnad

Sarkozy har fortfarande starkt stöd i folkopinionen. Och han har stöd hos många högerpolitiker som är djupt oroade över att bränderna i förorterna sprider sig. Premiärministern möttes i onsdags av isande tystnad när han anlände till ett möte med det regerande partiet UMP:s parlamentsgrupp. Sarkozy däremot hälsades med applåder.

Oroligheterna i de franska förorterna är trots allt ett misslyckande för fransk politik och ett fenomen som knappast är totalt väsensskilt från den tunga beskjutningen av polishuset i Ronna.

Vill än en gång hänvisa till en Expressen-artikel med vad man får kalla en förorts-anarkists vittnesmål (som jag även refererades här, där även en intressant artikel aktualisering av praxis i utdömande av straff i Sverige refereras).


Sammanfattningsvis är knappast rättstatens undfallenhet mot islam respektive de stöldvågor och liknande våld som bryter ut inom kriminella gäng bland (hälften arbetslösa?) invandrare identiska problem, vilket Erixons bloggpost nästan kan få en att tro. Men bägge problemen kräver naturligtvis politiska lösningar som inte är de, typ, examen i ytlig snällhet (kompromiss med terror eller intolerans?) som vissa inom vänstern samt en del liberaler ibland nästan ryggradsmässigt tycks efterlysa. (Orsaker till eftergifter och den slags självspäkelse som ibland kan skymtas i relativisering av våldshandlingar riktade mot vårt samhälle eller försvar av med vår egen kultur oförenliga idétraditioner som innebär ett inhumant auktoritetsstyre och förtryck mot bland annat kvinnor kan naturligtvis bero på såväl okunskap om våra rötter och egen idéhistoria men härrörs ju även ofta från en onyanserad programatisk samhällskritisk vänsterdemagogi där "anti" samt löften om realiserade vackra adjektiv, såsom t ex "välstånd" och "gemenskap", är vattvälling till essens.)

Vilka problem - vilken lösning?
Våldet måste mötas på det sätt vi möter det i vår kultur, med polisiära insatser och utdömda straff. Men samtidigt måste orsakerna ses och vår ekonomi omvandlas till en med ordentlig välståndsbringande tillväxt samt eventuellt att invandring för behövande bättre samordnas inom EU så att integrationsproblem för länder som tar störst internationellt ansvar begränsas. Detta senare dock knappast avgörande orsak till problem!! I USA har man, trots att stora invandrargrupper levt inom så att säga egna communities, inte samma arbetslöshetsproblem. Signalen och kulturen där, att man genom arbete skapar sig en plattform för att bidra till det nya landet som en fullvärdig medborgare, är en tämligen lyckad integrationsmodell som spontant skett via assimilation.

USA har ekonomiskt lyckats hålla sig kvar i absoluta världstoppen. Sverige och Europa tycks istället med höga skatter och bidrag ha misslyckas istället med integrationen i förekomsten av utanförskap med hopplös apati eller kriminell anarki hos en bidragsberoende invandrad befolkning.

Kanske är det så, att om ett land med stor invandring håller ihop ekonomiskt, så ger det även en politisk styrka och därmed ett slags kulturell kontinuitet, genom en naturlig integration samt i det stora hela mindre konflikter? Givet att politiken och kulturens hörnstenar är personlig frihet ger det här kanske även ett skydd för att intoleranta kulturer och/eller politiska influenser får fotfäste?

Mot symptomen av kriminalitet bottnande i utanförskap krävs tydliga åtgärder/raka puckar som i traditionell politiska terminologi är anti-vänster och ytligt sett, i vänsterretoriken, "anti-snäll"! I själva verket är det dock den enda snälla medmänskliga politiken; den enda som ger välstånd och integration med egenmakt i frihet istället för att totalt misslyckas i båda dessa avseenden.

Propagandavänsterns symptomatiska lögner i falsett och tystnad
Slutligen så, en pass till vänstermediakadern (med Kadhammar, Guillou, snoddasraketen Björn af Kleen och verkligen, verkligen otaliga andra starkt både exponerade och propagandistiska/dubiösa skribenter): Under orkanen Katrina var ni nästan i upplösningstillstånd i era beskrivningar av den totala anarki som rådde i New Orleans, vilket skulle vara en följd av den amerikanska samhällsmodellen. Den jämfördes med Thailand efter tsunamin, som påstods vara en motpol. Efteråt har det konstaterats att brottsligheten överdrevs alldeles enormt och att exempelvis vare sig mord eller våldtäkter förekom i Superdome och Convention Center. Vidare att hjälpinsatser tvärs över olika samhällsskikt och grupper var i högsta grad anmärkningsvärd. Var är nu era katastrofkrönikor om en misslyckad politik?


Uppdatering: Läser nu i Expressen att Independents Paris-korre anser att

"Högern kommer att skylla på islamist-influerade västhatare. Vänstern kommer att skylla på polisen"

vilket nog är ett rätt träffsäkert påstående, där Erixon på sätt och vis bekräftar det på högersidan och där vänstersidan skulle kunna representeras av TT:s korrespondent där en artikelrubrik "Våldsspiral skapar regeringskris" anlägger ett typiskt "antipolis"-perspektiv där man inte ens får uttala att man vill stävja våld med ordningsmakten. Positionen så avlägsnandes som möjligt den konservativa symbol som samhällets ordningsmakt, polisen, är för vänstern. (Vad anser då vänstern om de tusentals demonstrerande i de fattiga förorterns, vilka kräver att våldet omedelbart stoppas? Eller vad anser egentligen vänsterjournalisten om polisen när denne själv drabbas?)

Jag förnekar alls inte att det finns orsaker till sådant här våld, men det är ju en uppgivenhet över brist på arbeten, fattigdom och ofrihet som följd av det. Polisen har naturligtvis ingen skuld i dessa orsaker. Men dagens vänsterpolitiker, som extrapolerat rimliga rättvisekrav förr till historiskt höga skatte- och bidragsnivåer, har det verkligen i och med de konsekvenser denna politik gett!

Alkoholens skadeverkningar

The issue: Trutar på lyset och likabehandling.

På Informationscentralen för Bottniska viken, fanns en knockad trut.

Resultat i friskolor resp kommunala

Ett diagram om resultat för friskolor och kommunal skola, utifrån skolverkets data.

Källa (PDF-fil)

Bloggare om Ringholms verkliga bakgrund!

För er som missat Bloggposten.

Lennart, med bloggen Det progressiva USA, var ju den förste att publicers i Ekots bloggkrönika. Och sannerligen. Den mannen har fått blodad tand och verkligen växt med sin nya statusposition. Här ett inlägg som defilerar undertecknads drapor med avståndet mellan galaxer. En med självklar auktoritet initierad fördjupning som får berömda historiker som Herman Lindkvist att förblekna. Ett inlägg att -- om man får sticka ut hakan lite -- upphöja som role model i bloggosfären? Underbart! NEJ, USCH! Detta blev ju hångel! Så ...öh ...aristokratiskt? Så bra var väl inte den historiska krönikan.

Frågan är om Jörgen I Erikson på Bloggkrönikan hinner citera hela den bloggposten?