PM om viktiga liberaler - jag om liberalism

PM Nilsson har mött viktiga publicister i borgerligheten. I dag om mötet med Hans Bergström, som stortrivs i USA (tidigare PM-artiklar, om Per T Ohlsson och Per Ahlmark; Om Ahlmark-artikeln bloggar även Ankdammen).

Följande stycke, med en reflektion av Bergström, gillar jag mycket (och denna blogg ser jag förmodligen delvis som ett slags motstånd med visst egenvärde).

Efter många decennier av s-styre genomsyras samhället av en djupgående lojalitet mot regeringspartiet, och också av en rädsla för att tycka annorlunda. Det sitter i väggarna på lärarhögskolor, i de offentliga förvaltningarna och hos många av dem som jobbar i offentlig sektor, samt i medierna. Landet blir som fånge i partiets inre liv och det finns ett mycket starkt egenvärde i att väcka motstånd.

Från detta, mitt euforiska "bä!", till denna bloggposts mer problematierande del och ett annat stycke i PM-artikeln...

"Om man har växt upp i arbetarrörelsen så känner man den som den är", säger han. Man har inga illusioner. Den frihetliga och rationella socialdemokrati som många liberaler drömmer om att samarbeta med och som de tror sig möta i personer som Kjell-Olof Feldt och Klas Eklund är idag inte det riktiga partiet. Det finns istället hos facket och i en maktapparat som har till enda syfte att behålla regeringsmakten, allt annat är underordnat.

...vilket kanske blottar att Hans inte längre bor i Sverige, då väl knappast drömmen om att samarbeta med krafter inom socialdemokratin i dag existerar på det sätt som fram tills för några år sedan? I dag en stendöd dröm. Detta både genom att – som Bergström nämner -- en spänstig kanslihushöger knappast existerar i partiet -- kanske genom en radikalvänstern-sosse-kartell under HSB:s järnhand – samt dels genom att den borgerliga alliansen är sammanhållen. Bergströms pekandet på fackföreningarna som de mer rationella vänsteraktörerna att samarbeta med är ju något borgerligheten visat att de insett sedan länge nu (flera år), där man aktivt knytit upp sig till fackföreningar. (Frågan är dock hur klok denna säkert "pragmatiskt svenska" strategi på sikt är?)

Frågan är väl varför man alls ska vara liberal med friheten som norm -- och därmed strikt ideologiskt med normlösheten som princip -- istället för att positivt söka förverkliga goda värden? Respekten för individen är viktig, men den är knappast -- jämte den lagstiftning som sätter gränser för respekten (lagar som den rättrogna liberalen, för att få friheten att gå ihop, torde uppfatta som "naturliga") -- den enda princip ett samhälle bygger på. Kunskap, erfarenheter och aspekter på människan som både individ och samhällsvarelse (implicerandes värden som i praktiken kan överrida individens godtycke/frihet) eller olika gemenskapers betydelse och nödvändighet är knappast liberalismens kännemärken. Respekten för individen är dock en grundsten för ickesocialistisk ideologi och självklar gemensam nämnare för borgerligheten. Men hellre KD eller liberalkonservativa moderater.


Att konservatismen är inne hävdade nyligen Roland PM. Jag är inte så säker på styrkan i den trenden; praktik och ideologi är ofta skiljda saker -- fortfarande dissas det inte så att säga politiskt korrekta av många sina egna familjer värnande. Kanske något som exemplifieras i detta inlägg av Hagwall? Offensiva modernistiska ideal som inkonsekventa accessoarer till kontrasterande praktik, kanske? Ser vi inte delvis en radikalism när de Nya Moderaterna är på Pride, är för adoption för homosexuella (ett förslag samtliga remissinstanser ogillade) samt förslår skola från 3 års ålder?

Strafflängder o buggig Bodström-politik

[Hm, jag skrev detta i förmiddags och sparade det som "draft", men tyckte att det inte tillför så mycket utan kanske bara är ett lite barnsligt skränigt inlägg så att säga "en riktning" med för lite fakta och alldeles för mycket rabulism. Men ni som inte har anlag för migrän och gillar långa orerande haranger (som de på Krigskrönikan kanske) ska jag väl inte vara njugg nog att undanhålla mina mindre smickrande friktionsfria tangentbordsdrabbningar med mig själv. Varsågoda då :-/ ]


Trots att denna länk (Expressens Fjärde sidan) aktualiserar kriminella gäng i Göteborg så handlar den här posten om straff. Närmare bestämt om kritik mot för korta straff. En duktig restaurangägare på Hisingen i Göteborg får nu sitt livsprojekt krossat av ett kriminellt gäng och menar att utpressarna fått alldeles för korta straff; antyder vad som hade hjälpt honom i hans situation

För min familj är det för sent. Men för alla andra svenskars skull måste något hända. Och egentligen är det väldigt enkelt att koma till rätta med det här "problemet": Ge parasiterna kännbara straff.

Jag har i en tidigare post (här) refererat till ett annat uppmärksammat fall av kriminalitet, mot en kaféinnehavare i Kristianstad, där just den korta strafflängden efter grova brott (även där utpressning och hot, men även grovt handikappande våld) var en så uppenbar brist att den journalist som beskrev händelserna tog upp det speciellt i anslutning till det lika gripande som beklämmande fallet.


Blängde några minuter på TV:n igår och fick se justitieminister Bodström kommentera fallet med restaurangägaren på Hisingen. Bodström har ju inte varit så positiv till att hårdare straff ska dömas ut vid grov brottslighet. Jag vill minnas att han, som tidigare advokat, haft en så att säga socialpolitiskt progressiv/"human" åsikt i frågan. Att straff inte är någon lösning brukar ju vissa jurister mena. Att man lika gärna kunde vara utan dem. Att skydda brottsoffer anses inte ha något värde där straffens enda syfte är att vara vårdande så att den kriminelle blir hederlig igen. Att skydda samhället eller att verka avskräckande är knappast ens primärt enligt detta "sofistikerade" synsätt. Det är dock möjligt att Bodström på senare tid, efter en stormig allmän debatt, vikten av att straff för vissa grova brott som i dag endast döms ut i de lägre registren av straffskalan även döms ut i de lite högre delarna av straffskalan.

Så vad var nu Bodströms svar på frågan om vad samhället kan göra? Var det kanske ändå ett aktualiserande av strafflängden? Alltså det som de drabbade vid brott som dessa anser är helt avgörande. Större resurser för brottsbekämpning? Flera poliser i en poliskår som dramatiskt reducerats?

Ibland slår en tanken att verkligheten är en dokusåpa eller teater, och i går framför TV:n verkade den vara en teater. Bodström svarade nämligen att detta visade på behovet av att polisen enligt regeringens förslag får bugga, d v s en närmast obegränsad frihet att bugga och avlyssna telefoner som regeringen föreslagit. Ett förslag som innebär att även icke misstänkta sku kunna avlyssnas och efter polisers eget omdöme, utan dagens domstolsprövning; se här Jinge om utlåtande av JO rörande detta förslag om hemlig avlyssning. (Kafkas Processen. Någon?)

Men om nu polisen inte hinner med sina ordinarie uppgifter eller i tid ta itu med det som händer vid ett genomfört brott, vad tyder då på att de med rätt att hemligt använda integritetskränkande metoder skulle hinna före vid exempelvis de utpressningar som här skedde? Kan inte polisen sköta vanligt polisarbete, reagera på reella brott, vad tyder då på att de i förväg skulle kunna förhindra kriminalitet genom det betydligt mer krävande arbetet med att stoppa brott innan de sker?! Att göra detta senare är ju för övrigt inte en normal polisiär brottsbekämpningsmetod (det finns förvisso bra förebyggande verksamheter av olika slag, såsom social verksamhet eller underrättelsetjänst –, men polisiär verksamhet är ju ändå att ta itu med den brottslighet som faktiskt sker, och att genom att göra det se till att brott inte lönar sig. Klarar man inte den uppgiften, varför ska man då ha förtroende för hemlig integritetskränkande avlyssning mot icke misstänkta i syfte att stoppa presumtiva brottslingar samt brott som inte begåtts? Det solklart vanskliga i att avgöra presumtiva brottslingar, är det verkligen den kompetens som våra poliser kan förväntas ha? Och bör alltså deras arbetsmetoder förändras så? Bör polisen ha förtroendet att kartlägga våra liv? En grundbult i ett öppet demokratiskt samhälle anser tydligen JO, enligt länken ovan, vara hotad.

Och när nu de av grovt kriminalitet drabbade gång på gång uppger att lösningen är enkel, nämligen rejäla straff, då kommer ändå Bodström med sin käpphäst, buggning. Den som ju tidigare motiverades med terrorism.

Har tycks ha buggning på hjärnan och kan väl numera på det mesta tänkas svara så här

- Vart tog julen vägen?

- Ja, det här visar ju på hur viktigt det är att polisen får en oinskränkt rätt att bugga och avlyssna telefonsamtal.

eller

- Var är den andra strumpan?

- Ja, det här visar ju på hur viktigt det är att polisen får en oinskränkt rätt att bugga och avlyssna telefonsamtal.

Att inte regeringen lämnar ut telefonlistor från annandagen i fjol till flodvågskommissionen, för att klargöra oklarheter i den utredningnen, skulle vi naturligtvis oberoende av Bodströms allestädes närvarande käpphäst kunna tillkämpa oss respekt för såsom en integritetsfråga. Även om just det kanske vore lite löjligt. Men i ljuset av regeringens nya buggningspolitik även mot icke misstänkta så är ju hållandet på nummerlistorna teater. Bodström får visst av svenskarna högst betyg bland ministrarna (SvD), men visst verkar det som om regeringen bestämt sig för nån form av permanent nyårsrevy fram till höstens val?

I och med Bodströms svar måste ju tyvärr slutsatsen dras att buggning är en huvudingrediens i den socialdemokratiska kriminalpolitiken. Den som misslyckats. Med ett underskott av poliser som inte hinner stävja kriminaliteten tycks alltså, i och med Bodströms svar på TV-nyheterna, buggning och avlyssning vara regeringens nya kriminalpolitiska universalmedicin och mantran. (Eller så är bara Bodström provocerad av denne bloggare? ;-)



Sen borde även folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson sluta stödja Bodströms eliminering av centrala rättssäkerhetsaspekter i polisverksamhet.

V och MP är väl kritiska, eller?

Må regeringen vara beslutsoduglig (som för skolpolitik och otaliga andra politiska områden) även här! Och, snälla, stoppa det här skådespelet i höst.

Elmbrants julaftons-grisskri

Vad kan uppgiften för en blogg som heter Magnus Orerar vara om inte att sprida billigt och ganska ointressant "skvallermässigt" material...


Studio Etts (vänster)krönikör Björn Elmbrandt skriver på Expressen Fjärde sidan (där, trevligt nog, debattörer med åsikter avvikande från en s a s svensk åsiktsmässig mittfåra ofta yttrar sig) att han är missnöjd med en motivering från granskningsnämnden, rörande ett ärende för något år sedan, där han friades (PDF).

Vad är det då skvallrigt underhållande i detta? Jo, Björn anser att granskningsnämnden lägger locket på för åsikter i media. Detta genom att de beskrev hans ounderbyggda påståenden, att USA fraktar runt fångar i världen för att tortera dem, som att han visserligen "gick lite väl långt" i sina åsikter -- bl a eftersom USA och europeiska länder inte tillåter tortyr -- men, menar de, att Björns krönika ändå inte strider mot kravet på saklighet då krönikan ska vara personlig.

Denna motivering får således Björn att i oktober begära en ändring av granskningsnämndens motiv till att hans krönika friades, men nu har alltså den begäran avslagits. Därför skriver Björn ett bittert debattinlägg om att han inte ens fått en ursäkt utan bara hänvisas till formuleringar som att "inte ens en krönikör har obegränsad frihet att göra värderande uttalanden i starkt kontroversiella frågor". Inte -- får man förmoda -- utan ett visst vredesmod namnger här Björn dem i granskningsnämnden som handlagt detta ärende, samt tycks mena att de inte förstår att Egyptenavvisningen innebär "hard facts".

Nu är i och för sig Egyptenavvisningarna fakta, men att utifrån detta generalisera att USA organiserar fångtarnporter i syfte att tortera är ju ändå inte detsamma som att framföra vederlagda fakta.

Stämmer då Björns påstående att granskningsnämnden skrämt journalister till politisk anpasslighet? Njae... Att granskningsnämnden vid anklagelse om tendensiöst innehåll väljer att konstatera att något inte varit fakta men ändå inte strider mot sändningsreglerna stoppar ju knappast någon. Och vidare: Har någon gång en ordinarie krönikör i SR fört fram en krönika som talar för kapitalismens förtjänster eller något positivt om USA:s politik? (Inte vad jag nu minns, men tendens åt vänster är även i själva journalistiken legio.) Och vad är då denne radikale vänsterjornalists tal om hot om anpasslighet värd, om det redan anpassas så att endast vänsteråsikter har en starkt etablerad röst i etern? Det kanske även ur ett demokratiskt perspektiv är bra att media alls har detta granskningsorgan som inte ser osanna påståenden/konspirationsteorier såsom alldeles oproblematiska, vilket de enligt reglerna inte heller är.


Annars anser jag att det vore bra om Patriot Act inte permanentas samt anser att hemlig buggning helt utan domstolsbeslut är vansinnigt och innebär en (nu krävs nog ord som påminner om orerande) veritabelt kafkaisk situation! Därom är jag såsom ickesocialistisk pratkvarn (en mindre bra kombination kanske?) ense även med en socialist som Jinge, exvis här.

Som sagt, detta var bara rätt ointressant skvaller om en (vänster)aktör i media som ovanligt nog, samt på själva julafton, gett upp ett litet skri efter att ha blivit lätt trampad på vänster lilltå. Ingenting annat.


Uppdatering: Nu ska man ju tänka på vad man säger -- kanske även när man orerar -- så därför vill jag förtydliga, att jag med uttrycket grisskri inte avsåg att avhumanisera den gode Björn Elmbrandt. Han reaktion var kanske naturlig, men inte desto mindre ansåg jag den kanske var en intressant liten del i ett slags tidsdokument rörande svensk media. Prinsessan-på-ärten-gny hade säkert varit ett långt bättre orerande epitet än grisskri, men i och med att artikeln publicerades på julafton samt alla dessa paralyserande "Johannes-döpar-julgrisar" på fat i dessa dagar blev nu epitetet som ...det nu blev. Så jag begick alltså som orerande bloggare ett medvetet övertramp (men dels tycker jag nog att debatten generellt kunde vara lite rappare i Sverige och dels har jag förstått att även ickeorerande bloggare, likt mig, inte sällan skriker ut halvdassiga invektiv).

Men jag kan ändå rekommendera: Gör inte som jag. (Här i DN i dag är förresten Hans Bergströms snusförnuftigt goda råd rörande ett mer idealt svenskt medieklimat.)

Några läsvärda artiklar på nätet nu är förresten

Dagens Fjärde sidan, "Ta avstånd från antisemitismen", med kritik av Ordfront från en historiker och en idéhistoriker.

"Se upp för halal-hippier" av forskaren och muslimen Pernilla Ouis.

Dagens inlägg av Johan Ingerö.

God fortsättning! (Mitt bloggande går ner på stand by-läge igen.)

Mengeleverket firar nya triumfer

Migrationsverket firade alltså mänskligt lidande (SVT). Generaldirektören är nöjd med att chefen talat med den anställde som får behålla jobb och arbetsuppgifter.

Ser nu även att personal på migrationsverket till polis och sociala myndigheter fört fram uppenbarligen påhittade misstankar om att apatiska barn var föremål för människohandel samt utnyttjats sexuellt (SVT). Får de ansvariga här gå, eller.. nej, det blir nog likadant här. Men bara regeringen i morgon tar beslut om stänga mengeleverket, så kan vi kanske ändå anse att de vacklande mänskliga rättigheterna i svensk invandringspolitik(**) ändå tar ett stort steg framåt, eller? Och om sedan de ansvariga i de olika misskötta ärendena personligen får plikta för dem kan det ju ses som en liten bonus.

Men i och för sig kanske en ansvarskultur, och förstås vettiga värderingar hos anställda och chefer (generaldirektör? migrationsminister?! statsminister?!), skulle innebära att saker över huvud taget inte ständigt (FN och Amnestykritik för många fall!) går så här alldeles käpprätt åt helvete?

Jag vill minnas att alliansen avser att lägga ner migrationsverket. (Update: Tveksamt. Jag ser nu att allianspartier velat lägga ner utlänningsnämnden och integrationsvertet. Man har ju också föreslagit kraftfulla åtgärder för att korta handläggningstiderna samt åtgärder som underlättar inträde på arbetsmarknaden.)


Googlade på "lägga ner migrationsverket" och fick med blandade känslor träff på en gammal ledare i Expressen (dyng-blaskan som i dag sänks av sina största skribenter (SVT)) från sommaren 2004. Man skriver om att myndigheten borde läggas ner, men även att Persson talar negativt om invandring och Reinfeldt och Leijonborg börjar sväva på målet. Detta samtidigt som näringslivsföreträdare önskar en ökad invandring. Numera har visst Leijonborgs parti blivit borgerlighetens motsvarighet till sossarnas Barbro Holmberg, om än mer oförblommerat tydlig -- och kanske just med fördelen att det är lite mer raka puckar än spelad uppenbar falsk omsorg. Sossarna som parti, men naturligtvis i hög grad och ytterst Göran Persson, är ju dock ansvariga för vad som nu sker på migrationsverket.

Vem är det då som vill lägga ner migrationsverket i ledarartikeln. Jo, den onda kapitalisten:

Från Scania i Södertälje är budskapet tydligt: "Ju fler som kommer hit, desto bättre. Däremot borde vi lägga ner migrationsverket så att vi får bort all byråkrati runt invandringen."
När får vi höra en svensk politiker med den insikten?

Ah! Så vilken tur då att goda mänskliga socialister och kommunister styr Sverige.

Vadå? Kollektivistiska systemkramare som offrar individen framför systemen? Är det till att va misstänksam idag, eller!?!


(**) Hittade förresten i ytterligare en tafflig googling direkt (och i samma nätblaska som ovan) en nästan exakt årsgammal artikel om FN-kritik mot svensk flyktingpolitik. En kort artikel, som nämnder ett annat avskyvärt ärende med en tvåårig häktesvistelse för en hederlig kvinnlig flykting, avslutas med:

Av de nordiska länderna fick Sverige i särklass hårdast kritik för brott mot de mänskliga rättigheterna i Amnestys årsrapport för 2003.
Sverige kritiseras återigen för "uppsnabbade rutiner" vid utredning av asylärenden och för att ha kränkt mänskliga rättigheter.

Trevlig helg...

Pressad griskung och pressetik... typ

Några citat ur en DN Debatt-artikel med osedvanlig fräsch rakhet:

"Dessa tidningar har en endaste ledstjärna: det som säljer skall publiceras."


"Den som levererar flest grodor får kyssa grisprinsen på julfesten. Allt medan griskungen ligger och vältrar sig i sedlar likt Joakim von Anka."


"Saneringsorganens och domstolarnas sanktioner i Sverige står i fullständig avsaknad av preventiv verkan mot den brottslighet som sladderpressen ägnar sig åt."


"I annan strafflagstiftning skall brottslighet som satts i system straffas högre än engångsföreteelser. I brottsbalken uttalas att den lögnaktiga uppgiftens stora spridning innebär att brottet förtal skall anses vara grovt. ... Hur många gånger skall Otto Sjöberg behöva beljuga ..."

Mot slutet av artikeln känns det dock som att kikarsiktet något fokuseras mera på journalisten än på tidningens juridiskt ansvariga, vilket jag inte är alldeles övertygad om är någon lösning:

Oavsett vem som uppnått "grisstatus" tycker jag att andra än Otto och jag bör nomineras i kategorin. Vissa så kallade journalister kan obehindrat utöva sitt konsekvensneutrala arbete, det vill säga lögn och förbannad dikt, utan egna konsekvenser. Som om de aldrig hållit i pennan. Är detta förenligt med den allmänna rättskänslan?

Gris-replikskiftet kanske spårade ur en aning, till Ottos fördel?

Kultursöndag - Ola

[Kultursöndag av en blogamatör; en dryg timmes fåfäng idealistisk tjänstgöring för den livsviktiga konsten.]

Den av svensk 70-talsprogg influerade gruppen Dungen har visst fått en mycket fin respons i USA, där de alldeles nyligen var med på Late Night med Conan O'Brian.



Surfar till kulturmejeriet i Lund, och vilka feta rubriker dessa får i internationell musikpress!

"Mind-Blowing neopsychedelic band fronted by a Robert Plant clone who sings in Swedish. And he might be the greatest lyricist since Dylan. Check it out: Gjort bort sig" - Rolling Stone

(Hm, vad nu?! Är det beröm? Gjorde jag bort mig nu igen?) Eller följande:

"... comfortably the best band in the world." - NME

De knäcker uppenbarligen. Trevligt! Men nu var det inte luftigt softa Dungen denna blogpost skulle handla om...

På TV-huset i höst spelade The Hellacopters, och på denna "digitalkamera-skärmdump" ses bandets basist med ett ovanligt smakfullt tröjtryck!



Noterade även att Roland PM har gillat Ola Magnell, vilket han ska ha fått undringar om beträffande den politiska motpol artisten utgör i förhållande till hans egen högerposition.

Själv tror jag att Magnells texter tilltalar människor oberoende av ideologi genom djuplodande funderingar bottnande i relationer, psykologi och allmängiltiga betraktelser utifrån genuint mänsklig utgångspunkter. Att han med fantasi och ett försonande anslag speglar en krass tillvaro. Sen finns ju även en speciell naturlyrik av det närmast andliga slaget. Men Ola är ju även musikaliskt en låtskapare av mått, där rockigare låtar blandas med fantastiskt finstämda visor. En och annan svängig mer skämtsam kanske ironisk låt, men även de med djupa budskap, förekommer också på Olas plattor.

Med tanke på att Dungen inledningsvis nämndes, så ska sägas att Ola inte är progg. Ja, det ska alltså inte låta skramligt (om man då undantar första singeln 1972, där Ola, Björn J:son Lindh och den övriga gräddan av svenska musiker som deltog lät som ett nedknarkat och osannolikt oorganiserat garageband; riktigt bra!), utan Ola är snarare en musikskapare med rötterna i 60- och 70-talet men som gått sin egen väg och gjort sin grej, vilket gett en låtskatt som placerar Ola jämte "musikpoeter" som Cornelis och Taube. De så att säga psykologiska och sociologiska infallsvinklarna samt de mot modernitetens krav brytande djupare reflexionerna i ett slags modernt och (kanske motsägelsefullt orerat) tidlöst tidsdokument tycker jag också placerar Magnell i en klass för sig (Lundell må gnola om och rossla över vilda fester, öppna landskap och en och annan föredetting; ehum, jo ett par pliktskyldiga Lundellplattor är visst allt jag har...).

Om du inte bekantat dig med Ola kan rekommenderar jag exempelvis samlingsplattan Guldkorn eller ypperliga Höstkänning, som vid sidan av Nya perspektiv och senaste CD:n Vallmoland är de titlar som finns i handeln. Höstkänning och Nya perspektiv var plattor som toppade listorna på 70-talet och tydligen släpptes på CD i stora partier på 90-talet. Men dessa fanns ju då redan hos de många svenskar (de LP-skivor som cirkulerar mest). Det är märkligt att skivbolag inte släppt några andra titlar! har i åratal sökt CD:n Förlovat land (1993) utan resultat. Har dessa år någon gång sålts på auktionssajter för, tror jag, långt över 500 spänn.

Ola giggar tydligen en hel del numera samt lär ha material för nya plattor. Så 70-talsmusik är tydligen inne men istället för att betjäna efterfrågan tycks skivbolagen tro att dessa med ett material av lydiga adepters (grabbar med pojkbands-röst eller tjejer med välsvarvade lökar?) kan/måste designa/forma rätt artistisk framtoning och konsumentvänlig catchig öron-maschmallow. Affärsverksamhet är ju att lura på folk saker eller hur var det nu igen...? Men, visst, många exempel på musik från hjärtat finns ju även i dagens nyproduktion! Laleh ett lysande exempel bland många andra svenska artister och band.

Men tjacka gärna en Magnell-CD och njut. Förhoppningsvis påskyndar det nästa skivsläpp.

nya ljusa Irak-perspektiv - mörka för Iran

Min senaste post gav kanske utryck för en föraning om att de positiva Irak-nyheterna internationellt ofrånkomligen måste bryta in även i svenska media...

I dagens Expressen har i alla fall Mats Larsson en krönika om att det finns en hel del positiva tecken från Irak. Mats, vill jag minnas, var en av dem som (första uppdatering i denna bloggpost) bidrog till de drapor anti-amerikanism som media sköljde över oss vid tiden för orkanen Katrina, så detta känns sunt. Locket lättas till slut en aning för ett perspektiv som svensk media inte kan anklagas för att direkt krylla av.

Mats anser att en undersökning säger både bu och bä om situationen i Irak, men öppnar ändå upp för perspektiv som den vänstertunga svenska samhällsjournalistiken har prioriterat bort framför USA-kritiken; t ex ett antal repriser på Pintertalet, Chomskys konspirationsteorier, antikapitalistiska konspirativa "heta" dokumentärer med mera. Det förra perspektivet förekommer i media, men inte i svensk media.

Det är ju inte helt enkelt att tolka undersökingens alla siffror (se länkar till redovisningar av den i föregående bloggpost). Man ogillar exempelvis starkt amerikanarna men man verkar samtidigt vilja att de stannar ett tag till. Diskussionen om orsakerna till invasionen är ett kapitel för sig; Säkerhetspolitik med positiva mänsklig rättighets-implikationer, kanske? Olja? Näe. Värdet av Iraks oljeexport efter invasionen motsvarar visst mindre än vad kriget kostar USA och den oljan drabbar även de amerikanska inhemska oljeproducenterna (Bushs intressen i Texas) osv.

Opinionsundersökningar är ju heller inga folkomröstningar för en viss politik. Om drygt hälften ogillar amerikaner innebär det ju inte ett stöd för plötslig amerikansk passivitet i arbetet med att bygga upp de samhällsinstitutioner som irakierna i dag ger ett anmärkningsvärt högt stöd samt vilka har opinionsundersökningarnas högsta förtroendetal.


Dick Erixon refererar i dag (ev. fungerande permalänk) en artikel av James Phillips. Här ett stycke om ett par undersökningar (som kanske visar varför Mats Larsson måste ge nya perspektiv?):

Ironically, while Americans appear to be growing more pessimistic about Iraq’s future, Iraqis are grow­ing more optimistic. According to a poll conducted by Iraqis affiliated with the country’s universities, two-thirds of Iraqis believe they are better off now than they were under Saddam’s dictatorship, and 82 percent are confident that they will be better off a year from now than they are today. An October sur­vey conducted by the International Republican Institute found that 47 percent of Iraqis believed that their country is headed in the right direction, while 37 percent believed that it was going in the wrong direction. And 56 percent believed the situation would get better in six months, while only 16 per­cent believed the situation would get worse.

Dick tar även upp att Condoleezza Rice är missnöjd över en ovilja hos europeiska stater att hjälpa till i de irakiska valen (AP), trots att man sen invasionen i ord varit positivt till uppbyggnaden av ett nytt demokratiskt irakiskt samhälle. Kan man skönja feghet eller kan man skönja feghet? (Media kanske lägger nivån -- de demokratiskt valda politikernas frihetsgrad -- i och med att medborgare blir mer USA-kritiska? Som i Spanien?)


Neocon-principen ogillar jag när det gäller kulturella olikheter med avseende på europeiskt formulerade mänskliga rättigheter (t ex friheter inom ramen för kulturspecifika institutioner -- bl a familjen och den absolut autonoma individen -- som dagens rättighetskatalog innehåller), exakt form av demokrati och annat. Men när hela folk medvetet försätts i svält är det mera tveksamt. Vid massmord har NATO förut gått in militärt, med i stort sett samtliga demokratiska staters stöd.

Noterar du misshandel hos din vän eller granne har du och samhället vissa plikter. Finns det inte trösklar beträffande mot under despotisk makt övergrepp mot folk? Vänstern, som Pinter-beundraren Greider och naturligtvis Milosevic-beundraren Pinter, hojtar här säkert att USA gör ett övergrepp mot Irak. Irakierna gillar i och för sig inte amerikanarna (bl a kulturellt), men gillar att ha blivit av med en diktatur. Orsaken till det kriget var dock säkerhetspolitiskt. När har Iran kärnvapen, och är det innan dess självklart att vara helt passiv? Ja, säger säkert Greider; trots allt behagligt förutsägbar. Men om Iran nu obstruerar mot FN:s kontrollanter i IAEA? Om FN är passiva lär Israel -- det land som Irans president enligt egen utsago vill spränga i bitar -- själva söka lösa problemet med ett antal långdistansare mot militära mål. Alls inte "bra" -- när var krig "bra"? --, men om alternativet är att bli grus.

some najs on the nyhetfront

[Knökar åter in megablogpost, och ursäkta en helt bedrövlig, trendig och anti-intellektull rubrik (orerande fel, dock :-).]

Har kikat in i medias nyhetskalejdoskop och... jo, onekligen en bra dag. Allt är kanske inte 100 %, men... ändå. Kan en viss rättvisa signerad sakernas-verkliga-tillstånd möjligen skönjas?

Fyra pepparkakor:

Persson-
Göran Persson som ses på TV4 vara klart skärrad! Man kan ju faktiskt spekulera i om statsministern rent av varit involverad i den felaktiga informationen, nämligen Lars Danielssons information om påstådda samtal på annandagen. Troligen en självförvållad underström inom regeringskansliet som spinner neråt hur det än spinns. (Media betonar väl exempelvis inte riktigt allvaret i Danielssons informationsmiss eller hur den spiller över på statsministern.)

Medieavslöjande
I och för sig så speglar SVT på Text-TV Danielsson-affären som att man som journalister nu är illa tvungna att ta upp en såpa som inte har någonting med de drabbades sorg att göra. (Som om inte förtroendet för regeringens förmåga vid katastrofer enligt alla opinionsundersökningar är minimalt.) En brandsläckning i sig av en lite speciell art? Rapports nyhetsuppläsare spinner alltså nyheten som att nu så ska man åter ta upp såpan om "vem som sa vad". Detta samma dag som radions Ring P1 låtit ett antal inkommande samtal ha exakt samma vinkling, där de uppringande är tydligt vänster. Två personer säger sig vara medlemmar och aktiva i Attac. De är uppenbart åtminstone vänsterpartister -- den ene bekänner sig som en hederlig gammal kommunist -- och utgör nog 0.05 - 0,1 procent av radikalvänsterföreningens medlemmar (0,061 % av attacs 3300 medlemmar år 2003 enligt Sydsvenskan; om samma procentandel aktiva borgerliga skulle släppas fram i etern -- att tydlig ickevänster släpps fram är möjligen mer undantag -- hur många gånger om skulle man då behöva förlänga programtiden?)

Har annars inga direkta problem med att V och MP utgjorde närmare halva journalistkåren under 90-talet och i JMG:s undersökning 2000, samt antagligen då var, och i dag är, en än större andel inom just samhällsjournalistik. Att vara vänster är att vara missnöjd och det är nog en bra utgångspunkt för journalisten. Svensk journalistik är i stora stycken bra, men lite problem kan man väl ändå påstå att Katrina-bevakningen blottlade? Att händelserna mer än något annat beskrevs som Bush’s politiska katastrof. Att man sa det var kaos och massvåldtäkter, som man, när uppgifter om ordning och ymnig klasslös hjälpsamhet kom fram, inte dementerade. Att att man inte väl analyserar Frankrikes segregationsproblem (eget inlägg här samt ett här om inledande tystnad) annat än att felaktigt skylla segregationen på högerpolitik. Att man inte återspeglar de positiva signalerna från Irak (i utländsk bl a public service-media BBC, Time och ABC). Kort sagt, att svensk media i stort sett är politiskt ensidig/enögd/perspektivlåst. (Kan det verkligen vara en slump att Sverige, med den så tydliga vänstern bland medieproducenterna i form av journalister och redaktionsledningar, är världens högskattestat nummer ett?)

Såg ikväll ett nyhetsinslag på Rapport, och SVT rapporterar först nogsamt de inför parlamentsvalet i Irak hittills tre döda i politiskt våld. Sen filmas, kring några långfärdsbussar, invandrade irakier som tagit sig till vallokaler. Man återger några intervjuer med folk som inte ler så brett men ändå låter entusiastiska. Ordet glädje förekommer inte och en plikt att rösta är ett uttryck man låter återkomma. Att SVT kommer att ifrågasätta detta vals legitimitet är ingen högoddsare. Rubriken om valet i Venezuela, det med ett katastrofalt valdeltagande, var att Chavez stärktes. Dubbla måttstockar?

En positivt uppenbar plumphet, måhända.

EU-
Nåväl, klackarna i taket igen, trots aktuell EU-miniversion av 100-åriga kriget, när jag läser i Aftonbladet, att en ny EU-lag innebär att Sverige inte längre kan förbjuda reklam i de svenskbaserade kanaler som inte är public service, det vill säga TV4. TV-bolagen ska helt själva få bestämma hur reklamen ska visas; staten ska inte få lägga sig i.

Smärtsamt för svenska regleringsivrare förstås, denna aggressiva liberalism som inte ens respekterar perifera exotiska områden av socialistisk regleringskultur. Dock bra, då statsmedia -- jag säger statlig, trots att indirekt riksdagsstyrda public service av inblandade ofta förnekas vara statlig -- kan fortsätta att vara exotiska bäst de vill (jag är själv allt annat än konfessionell liberal).

Gudomlig fotbollstalang-
Slutligen. Messias -- ja, Chippen alltså -- går till italienska topplaget Fiorentina (TV4). I och för sig stannade transfersumman på blygsamma 35 miljoner kronor för mirakelmannen -- men alltid något positivt att ta med sig till landslaget och den bänk som ska nötas tillsammans med den i franska ligatoppen toppspelande Kim Källström, allt till förmån för fisbleka allsvenskar och i alla viktiga matcher ...typ(?)


Hm... dags nu att själv hugga några pepparkakor nu, så alla rester av elakartad cynism efter detta inlägg dunstar ...så ...dagen åter ny stiger ur rosig sky. Färdigorerat, ännu en gång...

Snopp-rubrik som ekonomi-barometer?

(Hm... Vissa som inte hinner skriva vettiga blogginlägg skriver ingenting. Kanske lika bra det.)

Jag vet inte om följande rubriker i pressen för allmoge betyder högkonjunktur, eller...



Personen i fråga heter Tu Jin-Sheng och verkar såledel vara kines, vilket väl säger ett och annat. (Undrars vad kina-fonden står på nu...)

Öh... va? Undrade nån om storleken på underteckands genitali...? Skäms!!

(Kanske bäst att länka sk-tartiklarna som jag inte läst och som även du bör avstå från att läsa!)

ett välbekant scenario

Stånga mig!!!

"Jag hade förväntat mig efter allt som hade sagts och alla utspel som varit att de också tar konsekvenser parlamentariskt" (SVT)

slagfärdighet -- takti(s)k

En metabloggpost om andras bloggande.

HAX tipsar om SR-info om hur det var med regeringens arbete efter tsunamin till när regeringen "ordnade luftbro":

På tisdagen, efter två dagar, kallades reseföretagen till UD för en genomgång av hur många plan som fanns tillgängliga och hur lång tid det skulle ta att flyga hem turisterna.

När sedan statsminister Göran Persson på tisdagen satt i tv lovade han att se till att det skulle ordnas en luftbro som transporterade hem nödställda svenskar.

Reseföretagarna blev mycket förvånade när de förstod att de plan som de hade hyrt för att flyga hem sina kunder med nu plötsligt hade blivit en luftbro som Göran Persson hade ordnat.

En luftbro som Fritidsresor valde att själv betala för; 100 miljoner kronor enligt Lantz P3, enligt Per Hagwall-kommentar hos HAX.

S-regeringens korruption, FN-resolutionsbrott

- Jag menar att Sverige bryter mot FN:s resolution mot korruption, som kräver att statstjänstemän ska tillsättas öppet och på meriter. Men i Sverige har vi ju ingen aning om på vilka grunder generaldirektörer utnämns.

Detta säger Inga-Britt Ahlenius. Se SVT:s Dokument inifrån, "De utvalda". Sänds ikväll, söndag, kl. 20.00.

(Tips: I Chydenius fotspår.)

Etanol. Miljöstylad modemedvetenhet = "miljömedvetenhet"

En liten comeback som kanske är lite av ett antiklimax i aktualitet ... så här i Perssonuppblåsthet-sprickningens ljuva tider?

Tänkte att det är bra med bloggpost som tar upp nåt som kanske inte andra bloggar tar upp så mycket just nu... Klippte och snappade just denna suddiga bild.



Noterade i denna notis från september i år, att 80 procent av den svenska etanolens produktion -- detta drivmedel som reflexmässigt hyllas av miljöpartister -- kan komma att ske genom att Atlantregnskogen i Brasilien offras. Naturvårdschef i WWF i Ny Teknik-artikel här:

- Vi är mycket oroade över följderna av den europeiska skattebefrielsen. Den kommer med säkerhet att påverka Atlantregnskogen

Att man dissar kärnkraft ryggmärgsmässigt är väl en sak, men mig veterligen har konsekvensutredningar visat att etanol (det i detta sammanhang storskaliga drivmedlet) har både klen effekt på minskning av koldioxidemissioner (kanadensisk forskning som hävdar att effekten rent av är negativ!) samtidigt som samhällsekonomin belastas. Till mindre miljömässig nytta, vad det verkar.

Ni som vid pumparna handlar billig etanol kanske inte instämmer, men etanolen har subventionerats ordentligt i miljardprojekt. Exempelvis i en av bondeintressen driven framställningsanläggning i Östergötland och dels genom enorma skattesubventioner för "miljöbränsle".

Minns även hur bondeorganisationen LRF drivit etanolfrågan hårt som en "miljöfråga"; ett skolexempel på egenintresset hos en intresseorganisation? På samma sätt verkar exempelvis just etanol eller storskalig vindkraft i nya stora vindkraftparker och alla andra så kallade alternativ vara de "miljöaktivas" egenintressen. (Åtminstone om de har klart för sig hur lite dessa betyder miljömässigt för den mänskliga växthuseffekten, något som beskrivs i några stycken nedan vilka inleds med markören (^). )

Det går naturligtvis åt energi i jordbruket vid odling av de grödor som etanolen utvinns ur. Alternativt, i de fall man tar vara på restmaterial efter skogsavverkningar, förs det bort energi, näringsämnen och viktigt organiskt material från skogen; något biologer menar är en allvarlig sak om storskalig utvinning av skogsbränsle blir en realitet. Så varför alls kalla det "miljöbränsle"? Det är väl bra att man bränner en massa skogsmaterial eller åkerproduktion istället för olja är det självklara argumentet, men frågan är om det är korrekt.

Sedan är etanolen alltså även en stor förlustaffär som inte är ekonomiskt hållbar. Att den relativt energiintensiva framställnings-kostnaden skulle minska dramatiskt vid en avsevärt högre produktion än dagens -- som är relativt storskalig -- verkar minst sagt orimligt. Och på vilket sätt ska en högre konsumtion av "miljöbränslet" etanol minska de miljömässiga problemen med energiintensiv jordbruksproduktion och markförsämring i svenska skogar (20% av konsumtion), alternativt regnskogsskövling (80% av konsumtion) i Brasilien? Säg mig det, "miljövänliga" miljöpartister! Någon kommentar?


(Parentetisk: Den fördel av mer begränsad experimentell karaktär som jag kan se med etanoldrift, eller andra bränslealternativ, är att man utvärderar olika alternativ i syfte att utveckla ett transportbränsle som ersätter oljan. Etanoldrift är för övrigt enligt en KTH-professor (H-E Ångström på DN Debatt) direkt dålig för miljön! Syntetisk diesel förespråkas istället av förbränningsmotorteknik-professorn vars kunskaper om biologiska effekter av föreslagen dammsugning av skogsråvara inte direkt kan skönjas.)


Vidare: Etanol minskar, exakt som det tänkts, endast till en del koldioxidemissionen relativt de fossila bränslen. Bränslet innebär vidare genom sin höga framställningskostnad en betydande samhällskostnad för de i-länder som vill minska dessa emissioner. En hög kostnad för en marginell nytta alltså. Och nu en direkt skada på regnsskogen för att på detta dumdristiga sätt klara miljömålen? Att bygga kärnkraft skär istället till en låg kostnad -- med en effektivitet på en helt annan skala än så kallade alternativa bränslen -- bort behovet av fossila bränslen!


(^) Generellt gäller att inte ens Kyoto kommer att minska utsläppen i sådan grad att den förmodade (men ganska osäkra) temperaturökningen från mänsklig växthudseffekt minskas med mer än enstaka tiondelar av en grad under detta sekel, i jämförelse med en ren låt-gå-politik. (Bloggen moderna myter har en uppgift om 0.07 grader och det finns ju en pågående diskussion kring detta.)

Det är därför sannolikt klokt att i syfte att minska oljeförbrukningen inte storskaligt satsa på mycket kostsamma och i olika avseenden mycket miljöpåverkande alternativa energikällor som vindkraft eller etanol - energikällor som även vid storsatsningar ger endast minimala bidrag till den totala energiproduktionen. Det måste vara bättre att istället använda de ekonomiska resurser en väl förvaltad ekonomi ger (utan kostsamma miljömässigt "tuhövdade"/tveksamma projekt) för att dels minska effekterna (inte minst för fattiga länder) av de temperaturstegringar som kommer, oavsett t ex om Kyoto blir succé eller inte, och dels med dessa resurser ta fram ny verkligt ren energiteknik (t ex förbättringar av en kärnkraftsteknik som naturligtvis ständigt utvecklas).

Det här nämnda är en klassisk kritik som många har framfört. (Exempelvis i följande iofs politiska Agenda Europa-diskussion som väl exemplifierar några olika ståndpunkter. Diskussionen i tid 49:40 tills videons slut knappt 5 minuter senare. Julian Morris deltar och sossarnas stopp för fossila bränslen år 2020 kommenteras. Tyvärr tar videoklippet slut mitt i diskussionen).


Situationen i ett europeiskt är ju annars att energisituationen i Norden, med vatten- och kärnkraft samt fossilt på transportsidan, är gynnsam medan Europa för att minska en större fossilbränslebehov borde bygga ny kärnkraft! Inte minst Tyskland. Man börjar nu dock vakna. Även Frankrike och några fler europeiska länder har jag för mig fattat beslut om eller diskuterar kärnkraft. Internationellt satsar många länder på kärnkraft och nya reaktortekniker tas fram. Av många nya nationer satsar Kina, och gamla kärnkraftnationer som bland andra Japan och just Frankrike utökar ju just nu med den kärnkraft de behöver.


Allmänt kan man väl säga att den nu, i och med kommissionens rapport, bevisat inkompetenta svenska regeringen (som jag inledningsvis orerade jag borde bloggat om) har skött miljöfrågorna riktigt dåligt. Visst kör man väl stenhårt på den miljöstylade vänsterradikala(**) aktivismens problem- och lösningsformuleringsprivilegie? Kärnkraftsavveckling, etanol, vindkraftsparker och nu, ovan på det nämnda, ett fossilfritt samhälle år 2020 (Mona Sahlin på DN Debatt)!

Med andra ord totalt verklighetsfrämmande. En slags fulländad nidbild av radikalitet.

--

(**) En självreproducerande självgående åsiktsindustri och/eller naturlig fortsättning på kalla krigets miljörörelse med dess ensidiga västkritik?