Dylan, som god kompensation

För ett par dagar sen la jag här på bloggen upp en Ahmedinejad-video med Rammstein-musik som promotats av nazister. Denna post kan kanske ses som en kompensation, men det är också ”jag”; ett måste att blogga om jag nu alls ska blogga nån kultur. Såklart jag ska, när nu den fula nasse-videon ändå (i informativt politiskt syfte) var här och nafsade. ;-)


Bob Dylan var här inne i en musikalisk period som jag aktar högt, kanske högst. Scarlet Rivera heter violinisten. Videon är väl sådär En grym video! (Mitt val av video kanske en kombination av godtycke och slump; klicka här för att se fler Dylan-videos på YouTube.)

One More Cup of Coffee (Valley Below)




Under den kreativa perioden från mitten av 70-talet och några år framåt anser jag att live-plattan Hard Rain med sin direkthet och enkelhet sticker ut (falsksång på Oh Sister till trots), kanske rent av i Dylans utgivning som helhet... Jag finner alltså även denna period som en höjdpunkt i Dylans karriär. Just låten Hard Rain saknas dock och albumets namn kom sig visst av att det regnade på konserten sent under The Rolling Thunder Revue-turnén. Dylan menar visst att de allra bästa framförandena han gjort är just live, men jag vet ju inte vad han tyckte om denna lite röjiga spelning. Jag finner nog Hard Rain-giget avskalat och därför med ett starkt tilltal. Grymt musikaliska musiker (adjektivet "skickliga" är otillräckligt).


En Dylan-platta som jag tycker en Dylansamling bör ha är annars Desire. Oh Sister finns med här liksom Hurricane som handlar om den för mord oskyldigt dömde svarte boxaren Rubin Carter. (Även videons One More Cup of Coffee förresten!) Scarlet Rivera har även här en central roll och duettsång med Emmylou Harris lyfter ett antal låtar.


En platta som återger nämnda liveturné, The Rolling Thunder Revue, är bootlegseriens volym 5, dubbelalbumet Live 1975.

Andra bloggar om: bob dylan, musik, kultur